E N   V A N D R I N G   I    B A G D A D

TISDAGSMORGON KLOCKAN TVÅ, 4 mars landar jag i Damaskus, Syrien. Med undran i bagaget. Under tio dagar tänker jag resa runt i Irak. Träffa vanliga människor, några av Iraks medelsvensson.
Fortfarande natt men gryningen hugger tag. När det ljusnar får jag plats i ett mindre inrikesplan upp till Kamishli. Till tregränslandet mellan Syrien, Turkiet och Irak. Planet är tungt lastat med kurder på väg hem, sprängfulla väskor och jättepaket hopdragna med silvertape. Knappt att man får ner en fot. Piloten trasslar sig in genom dörren till förarkabinen. Dörren skönt bemålat med kvinna i folkdräkt, på huvudet korg med vindruvor.
Från Kamishli i förmiddagssol tar jag taxi till en av Iraks gränsposteringar. Först måste chaffisen hem till fru och barn och berätta att han blir borta några timmar.
Hänger du med in, säger han frågande. Han vill visa mig fru, barn och sitt nya vardagsrum.
Av med skorna och in på den handknutna mattan. Ett kalt rum med kamin i mitten. I hörnen stora porträtt av far och mor. Frun kommer in med te och kakor. Bakom henne gömmer sig barnen, en har skrivbok i handen. Prydligt textade bokstäver på engelska. Jag berömmer äldsta dottern för hennes kunnande på ett helt annat skriftspråk.
Många bugningar. Och är vi ute på stora landsvägen igen. Full rulle. Det är vår uppe i norr. Bakom vår rygg ligger Turkiet, berg fulla av snö. Här nere på slättlandet blommar ängarna för fullt. Efter ett par timmar angör vi gränsen. Taxin återvänder till nya uppdrag.

MIN RESVÄSKA, pappmodell mindre kollas. Inget problem. Viseringen godkännes och jag
snurrar runt. Letar efter taxibilar. Stora grabbar i burnus och kaftan sitter inklämda bakom rattar högt upp på väldiga lastbilar. De står i långa rader i väntan på stämplar och intyg. Många Scania och Volvo. Och jag får syn på raden av taxibilar i villervallan. De får syn på mig. Alla rusar emot mig, drar i min väska, alla vill vara min chaufför. Och jag kan inte dela upp mig i tolv bilar.
En rund skäggig beduin såg mig i ögat först, påstår han. Jag håller med. Efter tre minuter är vi uppe i 160. Landskapet viissschlar förbi. Vi är på väg till Mosul.
Trevande börjar vi prata ihop oss. Han har två fruar och nio barn. Han är lycklig, säger han. Det strålar om honom och han skrattar ofta och hjärtligt. Han har varit i Afghanistan och slagits på Talibanernas sida, men han gav sig när bomberna började yla. Nu kör han taxi, Toyota, slitstark och bra. Och kompisar verkar han ha. Ofta singnalerar och vinkar mötande taxichaufförer åt oss. Taxi har lätt igenkännbara rödmålade skärmar bak och fram. Han sätter på radion och dÁbdel Wahhab den egyptiske sångaren dånar över slätten.
Plötsligt tvärnitar han och gör en raggarhelsväng på motorvägen. Ett par grabbar i kaftan vinkar med en tom bensindunk. De är pilgrimer på väg norrut som fått bensinstopp. Min chaffis tar fram slang och suger över bensin till deras dunk. Var sin kram och ryggdunk får vi för besväret.
Vi rullar vidare. Stora fårhjordar vaktas av unga jänter eller gamla gubbar. Här och var ser vi rester av påkörda döda fettsvansfår. Vi girar för vildhundar som strövar över vägbanan. Inga missöden inga däckbyten. Vägen är bra, bred och utan tjälskott. Svart asfalt pumpas upp dagligen från underjorden i detta land.
Och vem håller du på Saddam eller Bush, frågar jag.
Klart att jag håller på Saddam, han är irakier och muslim. Den store satan är Bush, han vill först bomba oss och sedan ta vår olja. Saddam är en skit också men en mindre sådan. Vi har lättare för att stå ut med egen skit än andras. Alla vet vad Saddam gjort mot kurder och shiamuslimer. Vi vet även vad US gjort och gör mot oss idag, och kom ihåg ingen irakier glömmer de ekonomiska sanktionerna. Aldrig, skriker han.
Vi närmar oss Mosul vid floden Tigris intill det gamla Nineve. Mosul är en 1,5 miljonstad både modern, gammal och risig. Här ska min vän chaffisen bjuda på middag. Det blir ett vanligt långtradarfik. Och jag hänger tacksamt med.
Vi går in på vatten och toaavdelningen. Det gäller att tvätta sig först. Folk står i rader och sköljer frustande av sig vägdammet. Och sedan maten. Min vän skiner som österns sol och klappar sig på magen. Hungriga är vi bägge. Han tar kyckling med ris och jag tar lammspjäll. Först kommer kallt vatten in sedan två par pepsi-arab-cola. Och alla dessa grönsaksrätter. Urtagna oliver i någon slags superb olja-vinäger. Tomater, gurka, bönor i sås, kikärter, kikärtssås med olika typer av sallader. Och det goda brödet som hänger med igenom hela måltiden. Sörpla, slicka, doppa och njuta av bordets läckerheter till dess hungern klingar av.
Vi käkar på herrsidan, bakom en spaljé sitter familjer, kvinnor med ungar och äter. Ingen är beslöjad, alla hungriga.

MENINGEN ÄR att vi skall skiljas här i Mosul. Jag har svårt för att slita mig från denna öppna glada människa och föreslår att vi gör en sväng till Nineve?
Nej, det är inget att se, bara grus och aska, istället gör vi Erbil världens äldsta stad? Kurdernas parlament ligger där. De olika fraktionerna har äntligen enats. Nu diskuterar de istället för att slåss. En fin stad.
Är inte Damaskus världens äldsta stad? Nej det är Bagdad och Basra. Världens äldsta stad ligger lite överallt förtäljer min vän. Hela Mesopotamien är full av gamla städer.
När det börjar skymma susar vi genom Erbil gata upp och gata ner. Han pekar och visar. Inne i centrum går vi ut och pustar, sträcker på benen, inhandlar vatten och bensin.

TILLBAKA I MOSUL skiljs våra vägar. Vi kramas och pussas på österns manér. Jag saknar denne impulsive galning med sin vänliga själ.
En annan taxi väntar på resan mot Bagdad. Nu är vi fem i bilen. Det är mörkt när vi rusar igenom natten söderut. Jag är slut och slocknar direkt.
Någon väcker mig försiktigt. Taxiföraren viskar: Vi är i centrum av Bagdad.
Duger det här hotellet, undrar han. Al-Abaasi Palace Hotel, fyrstjärnigt strålar neonet i natten. Jomenvisst säger jag omtöcknad och tar min väska och går in. Alla rum verkar lediga. Alla rumsnycklar hänger på plats. Nattportiern hjälper mig upp. Ett fint rum för en billig penning. Åttiofem svenska kronor per natt. Enda gästen är jag. Sömnen kastar sig över mig.

KLOCKAN FEM hörs minaretsång från grannmoskén. Och tupparna intill börjar gala. Bagdad vaknar långsamt och jag somnar om.
Förmiddagen strövar jag runt i kvarteret. Går in i moskén. Vädrar fötterna. Kopplar av från hettan, det är full svensk sommar i Bagdad. Lyssnar på prästen som sjunger. Vädrar mina ekumeniska funderingar. Låter som en medeltida litania, som en Kyrie Eleison från historiens dunkel. Går ut och inpräntar det vardagliga. Får skorna putsade. Vuxna putsar skor, de tigger inte. Barn tigger allmosor. För första gången möter jag tonårsflickor som tigger. Deras ögon är nedslagna, deras röster tysta, och jag lider med dem. Handelsembargot under tolv år slår hårt mot den vanlige irakiern. Olja mot mat. Ett stolt folk måste handla genom en bank i New York för att få mat för dagen. Så har Förenta Nationerna bestämt. Saddams olater drabbar de fattigaste hårt.
Överallt finns statyer, affischer, skulpturer föreställande Saddam. Ingen har i skydd av mörkret slängt en tomat mot landsfadern. Här i Bagdad verkar han aktad. Propagandans makt är stor. Ingen suckar elakt om Saddam, däremot finns affischer av och om Bush: Blod mot olja, i illande rött. Frihetsgudinnan med bajonett och hjälm med dödsskalle. Hotell Bagdads entrée, Saádoun Street: Affisch med dreglande varulv som äter Irak. Ulven bär drag av Bush.
Går på bio. Gammal amerikansk film full av repor. Undertext på arabiska och franska. Alla kedjeröker så jag ger upp, jag får hostan. Går och klipper mig. En avspänd atmosfär. Frisören frågar, jag frågar ut honom. Om livets nödtorft. Jo, det rullar och går. Håret växer även i ofärdstider. Jobb har han. På en lapp över spegeln har han textat på engelska: FN:s mänskliga rättigheter Artikel 3: Envar har inte rätt till sitt liv, Inte till sin frihet, Inte sin personliga säkerhet.

FÖR ATT VATTNA FÖTTERNA går jag ner till Tigris. Trots närheten till källflöden uppe i Turkiets snöhöljda berg är vattnet skitigt. Oljigt, papper, plast och skräp. Döda hundar flyter söderut. Här och var molokna vassruggar ute i floden. Under tiden mina fötter soltorkar vandrar mina tankar tillbaka några tusen år: Vattnet måste ha varit renare förr.
Intill lyxhotellet Palestina ligger en liten kvartersbutik som drivs av far och dotter. Mest pappersvaror, vykort, kartor, böcker, affischer. Han är vänlig och tillmötesgående. Hon är 24 mycket skön och intresserad av spanska språket och samhällsläran. Hon bär inte slöja vare sig fysiskt eller andligt. Det doftar gott av papper och parfymerade pappersblommor.
Hennes engelska är bra men hon vill prata spanska med mig. Och jag skulle gärna lära mig spanska för hennes skull. Hon är glad och vetgirig. Flera dagar är jag in och handlar något. Passerar jag på motsatt trottoar går hon ut i dörren och vinkar in mig. Hon pratar spanska och jag franska.

EN VECKA RÖR JAG mig i samma kvarter, för att kolla stämningar, dofter och varsel. Mannen som basar för rekryteringsbyrån hälsar artigt var gång jag passerar. Nya rekryter står i kö. Skoputsaren lyfter på mössan. Egyptiern där jag tar mitt morgonkaffe ler vänligt. Källarmästaren på krogen där jag intar min middag bugar. Frisören hälsar med saxen. Gubbarna utanför moskén nickar. Allt verkar lugn sömnig het landsortstad i detta Bagdad på 6 miljoner.

EN FREDAG tar jag taxi tidigt ner till Babylon. För femtio år sedan kom jag tillbaka till mitt föräldrahem efter tre år till sjöss. Jag skröt över hamnstäder jag sett, alla världsdelar jag besökt. Mina bröder blev imponerade men min far som var frikyrkopredikant sa: Och har du varit i Ur? Varifrån Abraham kom. Näe, sa jag.
Nu var jag i alla fall på väg till Babylon strax norr om Ur. Han som kör mig är muslim, kring fyrtio, gift med en förskollärare. Tre barn varav två i himlen. Jo, de drabbades av marasm, akut undernäring. Kalla mig Mamoud säger han. Han är försynt, kör inte fort, bilen är skraltigt vind och skev. Mamoud har sin nya kaftan på sig. En lång gabbah för söndagspromenader. Det är helgdag i dag och jag bär nystruken skjorta.
Bilen saknar radio istället läser han högt ur Gilgamish, ett epos från några tusen år tillbaka. Jag frågar när han sist var i Babylon. Vid tioårsåldern på skolresa.
Och vi är framme. Den stora porten målad gul och blå. Mamoud visar mig runt. Den ståtliga Ishtarporten har stått här hela tiden, sedan 1700 f.Kr. Annars är mycket renoverat. Han pekar på gammal kilskrift i vanligt tegel. Världens äldsta alfabet. Ett par timmar strövar vi runt, inga hängande trädgårdar men stora gallerier, kolonner, skulptur av lejon, en stor stad för länge sedan. Överallt renoverat, iordningställt, inskriptioner i kilskrift här och var. När vi återvänder till stora porten står ett par thailändare från UN där. De har tagit ledigt eftersom det är helgdag. Tröttsamt att leta vapen, suckar de. Istället bjuder de oss på var sin pepsi-arab-cola.
Bodde drottningen av Saba här, frågar de mig. Ingen aning. Nebukanessar då? Vet ej. Jag frågar Mamoud. Han skakar tvivlande på huvudet. Vi enas om att vi skall hem och läsa på. Thailändarna var de enda västerlännigar jag träffade på under mina resor i Irak..
Hemfärden går i solnedgång. Det blåser upp, palmernas blad står rakt ut. Utanför Bagdad
rött ljus, trafiksignal. Intill motorvägen fylls sandsäckar av småpojkar till ett luftvärn. Några palmblad längst upp som skydd mot solen. Motsatt sida en soptipp. Mitt i skiten en gubbe
deklamerar sittande för fyra ungdomar och tre får. Alla lyssnar intensivt.